Slakthuset i Gamlestaden, Göteborgs slakthus, invigdes av kung Oscar II och landshövding Gustaf Lagerbring 1905 och blev då Sveriges andra kommunala slakthus efter Malmö. Det innebar ett stort kliv framåt ur hygienhänseende; nu kunde man genomföra systematiska kvalitetsundersökningar av kött. Detta var viktigt inte minst i kampen mot tuberkulos som kunde spridas till människor och under denna tid fortfarande var obotligt. Anläggningen omfattade cirka 83 000 kvadratmeter och 24 byggnader inklusive slakthallar, marknadshallar för djurhållning, administrationslokaler, bostäder och restaurang. Slakthallarna var försedda med löpande band och området hade också ett eget järnvägsspår. Slutkostnaden blev nästan 3 miljoner kronor vilket var 50 procent högre än beräknat och då motsvarade ungefär en fjärdedel av stadens budget.
Arkitekten bakom Slakthuset var Otto Dymling (1863-1923). Fasaderna är i gulbrunt tegel med murade mönster och inslag av ljusa putspartier och natursten. Huvudbyggnaden har en kalkstensportal med dekor i form av stadens vapen och ett djurhuvud. Karaktäristiskt för området är det 23 meter höga kyltornet och den närliggande 30 meter höga skorstenen som hörde till områdets ångpanne- och maskinhus.
Anläggningen var i bruk som slakthus fram till 1968 men köttvaruproduktionen fortsatte och finns kvar än idag.
Bilder från K A Lundgrens, 1950-talet
När andra världskriget fortfarande rasade ute i Europa började den då 14-årige Bo Bengtsson hos KA Lundgren på Slakthuset i Gamlestaden. I knappt 40 år blev han kvar.
När Bo Bengtsson började hos KA Lundgren 1944 hade anläggningen en egen järnväg som gick in till centrala Göteborg och vissa bönder som besökte Slakthuset tog sig fortfarande fram med häst och vagn. Området bestod då av slakthallar, marknadshallar, administrationslokaler, bostäder och restaurang. Hallmästarna hade dessutom egna potatisland och fruktträd runt knuten. Det var också en helt annan arbetsprocess jämfört med hur det ser ut idag.
Personal från fastighetsägaren Higab träffade Bo och två av hans gamla arbetskamrater, John Calvin och Taylor Holmén, 2018 för att få veta mer om hur det varit att arbeta på Slakthuset. De vittnade om ett hårt, illaluktande jobb men där sammanhållningen var stark.
– Hemma sa de ”vad du luktar”. Och det kvittade i fall jag duschade. Lukten gick inte bort. Det allra värsta var att jobba i hudboden där man rensade och saltade hud. Det luktade fruktansvärt illa. När jag var 17 år och jobbade där vågade jag inte ta någon i hand.
– Vi brukade umgås med varandras familjer. Gubbarna åkte till varandra och spelade whist, medan tanterna satt tillsammans och stickade och drack kaffe.
Tack vare utvecklingsmöjligheterna och sammanhållningen blev de tre vännerna kvar i Slakthuset i många år. När Bo Bengtsson lämnade 1983 hade han arbetat sig upp till inköpschef.
”Jag trivdes himla bra. Jag var här i 43 år. Om jag hade fått vara kvar till pensionen hade det blivit 50 år. Men jag drog på mig en ryggskada och var tvungen att sluta.”
(Taylor Holmén, tidigare anställd i Slakthuset)